Skuldkänslor.

Börjar få lite smått panik.
Jag kan inte riktigt handskas med mitt problem längre.

Det hela började med att min pojkväns pappa gick bort i december 2010.
Vi stod varandra väldigt nära och han var som min extra pappa, pappan jag aldrig har haft i hela mitt liv. Vi pratade om Allt och inget hölls gömt.
Det var ett ganska chockerande sätt att få reda på att han var död, då min pojkvän hittade honom nere i soffan och jag kom ner strax efter. Vi försökte med hjärt- och lungräddning, men jag kunde inte hålla paniken inne så jag började springa omkring i huset och ropa efter ambulansen. Sprang ut på gården i strumpor och ropade efter ambulansen och undrade vart fan dom höll hus.
Till slut kom ambulansen och dom höll på att försöka rädda hans liv i 30 minuter, men det var för sent. Han hade fått en massiv hjärtattack.

Jag har fruktansvärda skuldkänslor för detta. Kunde jag gjort något annat? Kanske skulle han överlevt om jag inte hade sprungit runt som en yr höna?


Några månader efter, i mars, tog en av mina bästa vänner livet av sig..
Hon skulle åkt till sin pojkvän på kvällen, men hörde aldrig av sig. Senare såg jag att hon hade skrivit på facebook "Jag älskar er alla!".. Då började mina tankar snurra, hade hon lagt in sig på psyk igen? Hade hon tagit livet av sig?
Hon kom aldrig fram till sin pojkvän på natten som hon skulle, så vi började ringa runt till olika psyk runt om i Stockholm, men ingen hade henne där. Vi ringde även hennes boende och dom sa bara att vi inte skulle oroa oss för att hon säkert hade det alldeles bra!
När jag dagen efter är och handlar ringer hennes pojkvän till mig, jag vågar inte svara för jag ville verkligen inte höra det han hade att berätta, efter ett tag får jag ett sms där det står "hon är död!"... jag bröt ihop och tårarna bara sprutade.

Även för detta har jag fruktansvärda skuldkänslor, kunde jag gjort något annorlunda? kunde jag på nått sätt räddat hennes liv?
Ångesten äter upp mig.
jag vet snart inte vart jag ska ta vägen längre.

Vad ska jag ta mig till?