Att racka ner på psykisk ohälsa är vanligt förekommande, enligt mig är det ungefär lika verklighetsfrånvänt som att mobba någon för ryggskott eller varför inte ett synfel. Att psykisk ohälsa inte har samma status som fysisk ohälsa, och något man måste smyga med samt skämmas för är bara beklagligt. Jag är någorlunda öppen med mitt tillstånd bland bekanta, men det är ju inte direkt att jag drar upp det som första grej inför en framtida arbetsgivare.
Personligen lider jag inte av någon personlighetsstörning eller sjukdom, utan både jag, min nuvarande psykiater och min kontaktperson (en mentalskötare) anser att jag har viss problematik på grund av både genetiska förutsättningar och miljöpåfrestningar. Vidare anser min psykiater att chansen att jag ska bli helt återställd är närmare 100 %. Tidigare psykiater och psykologer har alla försökt diagnosticera mig, placera mig in i ett fack, men jag säger som Cosmos, är det så jävla skönt att bli fackad?
Jag gjorde vid mitt första svåra insjuknande Rorschachtestet (ni vet bläckplumparna... mycket omtvistat men det är faktiskt ett kognitivt test baserat på statistik och jag tycker det verkar rätt tillförlitligt) och psykologen sa då att jag led av emotionell instabil personlighetsstörning, även kallat borderline. Kanske var det så att jag uppfyllde kriterierna för den personlighetsstörningen men ni ska också veta att prognosen för människor med denna åkomma är god, ca 75% tillfrisknar helt. Idag uppfyller jag hursomhelst inte kriterierna. Efter att ha gjort ett annat test för att utröna om jag exempelvis led av schizofreni användes ett test med 200 frågor som jag inte längre minns vad det heter, men det var graderade svar, alltså att man skulle rangordna hur mycket ett visst påstående stämde in på en själv. Min dåvarande läkare konstaterade att jag led av posttraumatisk stress, inget annat. Vidare har det av olika specialistläkare spekulerats i om jag lider av bipolär sjukdom, typ 1 eller 2 ej specificerat eller utrett, cykloid psykos/schizoaffektivitet (en sorts blandning av schizofreni och bipolär).
Men hur de än försöker fråga ut mig så passar jag inte in på något. Faktum är att jag har lite svårt att tro på diagnoser eller personlighetsstörningar nuförtiden. Förnekar väl inte att de finns men tycker inte att man måste klassificera varenda från normen avvikande beteendemönster som något sjukligt.
Har det senaste åren lidit av medelsvår till djup depression och innan det drabbades jag av två psykoser inom loppet av ett halvår, år 2008. Har fortfarande vissa sviter, såsom nedsatta kognitiva förmågor, jag är helt enkelt inte mitt gamla rappa, energiska och ambitiösa jag längre. Svårigheter med att koncentrera mig på film längre stunder och föredrar därför tv-serier. I bokväg var det längesedan jag läste något avancerat utan håller mig till korta böcker typ Hjalmar Söderbergs Doktor Glas eller varför inte bara en trevlig novellsamling. Eller Harry Potter, nån av alla vampyrböcker som figurerar eller liknande.
Nu kanske man kan tycka att det här är skräplitteratur men jag tycker syftet med att läsa alltid är gott. Vissa vill inte ha en jävla tegelsten man behöver ordbok till när de kommer hem från jobbet utan chillar gärna med en underhållande deckare som avslappning, inte för att intellektuellt knulla sig själv i hjärnan.
Personligen läser jag för att träna upp kognitionen, spelar även en hel del pusselspel. How old is your brain visade på att min hjärna var ca 80 år gammal första gången jag spelade det men efter lite träning var jag nere på en 30-årings ålder.
Nåväl.
Psykos drabbar varje år 1500 personer i Sverige och den enklaste förklaringen är att det innebär att man tappar kontakten med verkligheten. Jag tror det är ganska svårt att sätta sig in i vad det innebär, men det kan till exempel vara att du inte längre känner igen omvärlden, att den ter sig skrämmande och att hela din existens är som en stor mardröm. Personligen varade mina två akuta psykotiska tillstånd i ca 3-4 veckor och det tog upp till 3 månader innan alla psykotiska symptom var borta. Jag hade allt från bisarra vanföreställningar, till hörsel- syn- smak- och lukthallucinationer vidare till kraftig paranoia och var väl helt bortom flötet.
Nu finns det olika typer av psykoser, exempelvis drogutlösta psykotiska tillstånd som dock går över när drogen är ute ur kroppen. Själv fick jag vid min första psykos diagnosen psykos UNS (Unspecified) och när man utrett med hjälp av magnetröntgen och EEG att inga fysiska fel fanns i hjärnan bestämde man sig för att vid min andra psykos sätta diagnosen ospecificerad icke-organisk psykos. Icke-organisk betyder att det inte beror på exempelvis hjärntumör eller något annat fysiskt som kan manifestera sig på psykosliknande vis.
Så varför fick jag psykos? Enkelt förklarat är att man har för mycket av signalsubstansen dopamin som rusar runt i hjärnan, för att avhjälpa psykotiska tillstånd medicinerar man med antipsykotika som binder på dopaminreceptorerna och blockerar dopaminet. Jag äter en atypisk antipsykotika som är bland de nyaste vi har i Sverige och den heter Abilify (äter just nu 15 mg/dag). Är mycket nöjd med den eftersom innan varit kemiskt lobotomerad av Haldol (2 mg/dag). Innan det åt jag Zyprexa (20 och 10 mg/dag under två olika perioder) och blev fet som en gris, ökade ca 35 kg i vikt på ett år.
Värt att nämnas är den att risken att råka ut för ny psykos vid eget avbrott i medicineringen utan läkares inrådan är närmare 96% inom en 2 års-period. Generella riktlinjer vid psykos är att om man haft en psykos och varit symptomfri med medicinering i minst ett år kan man prova att trappa ner antipsykotikan för att sedan sluta. Vid två eller flera psykoser bör man ha minst 5 års symptomfrihet innan man kan prova att trappa ner. Men alla läkare säger olika.
Insättningen av Abilify var en aning jobbig, från att varit bekvämt avtrubbad av haldoperidolet fick jag nu brottas med ett helt nytt spektra av känslor, minns hur jag lackade ur på Fredrik angående ett paket kaffe han inte hade köpt och slängde en sko i ansiktet på honom, kanske min första känsloyttring på ett halvår. Ångesten jag helt plötsligt upplevde var gastkramande, speciellt på morgnarna men efter insättning av 150 mg Lyrica varje morgon är det hanterbart.
Den dåvarande jourläkaren på min gamla mottagning (Carema i Tyresö) förklarade för mig att ångesten och rastlösheten jag kände inte uppkommit på grund av medicinen utan snarare på grund av det faktum att jag var ovan att känna normalt då Haldol är en jävligt tung gammal neuroleptika, som kanske passar bättre på någon som är lite mer manisk än mig. Jag har dock stött på personer som inte klarar av att vara utan den bedövande effekten som andra antipsykotika ger och därför inte klarar av att käka Abilify, det blir för jobbigt helt enkelt.
Mot depression medicinerar jag med två olika antidepressiva, först en SSRI som heter Cipralex 10 mg samt en NRI som heter Edronax på 4 mg. Fungerar hyfsat på dessa men har funderat på att justera medicinerna.
I övrigt har jag lite diverse piller för att sova såsom ungefär alla antihistaminer som går att få utskrivna (inkl Theralen, min favvo!), en neuroleptika som heter Nozinan som jag vägrar ta eftersom den gör mig för hjärndöd och så en insomningstablett som heter Imovane. Jag brukar kombinera Theralen och Imovane de nätter jag har svårt att sova. Annars så gillar jag Nitrazepam att sova på, men den ger de mig endast under uppsikt, det vill säga när jag är inskriven på psykiatrisk avdelning. Nitrazepam är en sömngivande bensodiazepin som däckar av mig skönt i 9h och låter mig vakna pigg och utvilad utan den där hjälmen som sitter över hela skallen. Nackdelen är att den tappar effekt efter ett tag och inte bör tas regelbundet då den är starkt beroendeframkallande. Det är också anledningen till varför jag inte får den när jag är hemma.
Om du letar mer information angående psykisk ohälsa eller kanske främst information om psykos kan jag rekommendera Viska som är ett forum inriktat på schizofreni och psykosproblematik och rätt aktivt. Alla är självklart välkomna, diagnosticerade som odiagnosticerade, folk med andra psykiska problem än de jag nämnt, anhöriga, bekanta, katten och blomman. Vidare finns föreningar som Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) och Riksförbundet Ungdom för social hälsa (RUS) som är för dig med psykiska problem under 30 år.
Hoppas på mer förståelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar